Bostadsrättsföreningen där ett äldre par i vår bekantskapskrets bor skulle byta ut sitt TV-system efter att ha haft ett föreningsgemensamt satellitsystem i många år.

De tog en lösning från Telia som skulle ge dem både bredband med hög kapacitet (”upp till 100Mbit”), och digital-TV i boxar kopplade till bredbandet.

Föreningen är ”mogen”, så de flesta visste nog inte vilka frågor man borde ställa, och Telia är ju ett känt varumärke (och ”Televerket kan man ju lita på…”).

Jag har fascinerat stått vid sidan av och sett på, och tipsat mannen i huset om hur hans tekniska lösning borde se ut. Jag har sedan gammalt utrustning för att testa Ethernet-kablage, så han kunde långt i förväg bygga upp ett robust kablage, med fasta kontakter på väggarna och snygg dragning av sladdar, för som de flesta ville paret kunna se TV i mer än ett rum, kunna sätta en trådlös router i mitten av huset (och inte nere i källaren där telefonsladdarna/fibern kommer in i huset) o s v.

De andra i föreningen har förlitat sig på lösningar och installatörer ditdragna av Telia. De har fått kabelhärvor som hänger fritt, något som ser ut ungefär som om en elektriker inte skulle sätta upp kontakter på väggen utan lägga in lösa sladdar i väggarna som här och där kom ut på golvet och där ha en kontakt som på en förlängningssladd… De har blivit rekommenderade apparatskåp, och till sin förvåning upptäckt att de fått betala 5000 kronor för ett enkelt plåtskåp helt utan hyllor…

Men detta är bara början på eländet. Det naturliga i en modern uppsättning av TV tycker jag är att man har möjlighet att spela in TV. De flesta har video-apparater de är vana att använda, och ett bra alternativ vore boxar med inbyggd hårddisk och möjlighet att spela in och spola. Här visade dock Telia sitt sanna jag…

När folk i föreningen önskade boxar med inspelningsmöjlighet så fick de till svar: Nej, det går inte. Det är ju förbjudet med fildelning(!). Och eftersom systemet är försett med centralstyrda lösenord så kan de enskilda användarna inte uppgradera till en inspelningsbar box på egen hand.

Min bekant beställde två boxar: en för TVn och en för videon. Det var inga problem. Att få två boxar alltså. Den första lilla utmaningen var att bägge boxarna gick på samma IR-kanal på fjärrkontrollen (och det gick inte att justera), så han blev rekommenderad en high-techlösning: en gammal videokassett som han ställer framför den box han för tillfället inte vill styra…

När han sen begärde hjälp med hur han skulle koppla in dem för att kunna spela in på en kanal och titta på en annan fick han svaret att det går inte. Absolut inte. Vilket naturligtvis var skitsnack eftersom boxarna kan visa varsin kanal samtidigt. Men hur de skulle kopplas för att det skulle komma in signal i videon under inspelning, och ut signal ur videon vid uppspelning var alldeles för svårt för experten Telia att berätta för en 70-åring så det var lättare att bara hävda att det inte går. (Jag fixade det på 10 minuter, inte så lite på örat efter en härlig middag, så sååå svårt kan det inte vara…)

Det finns ingen kommunikationsmöjlighet mellan TV/Video och boxen, så även om videon hade haft ett sätt att berätta för boxen vilken kanal den borde ställa in, så har boxen (återigen enligt Telia) ingen möjlighet att ta emot denna information. Så nu kan våra bekanta spela in EN kanal i taget genom att ställa in den på boxen (gäller att komma ihåg att flytta den där kassetten först), och sedan programmera videon att spela in från ”video-ingång två”.

Naturligtvis ger bredbandet inga 100Mbit per sekund (som ”utlovat”),  trots att det med åldersprofilen i föreningen inte direkt är några stora fildelare som lastar ner det, men det är i alla fall hyfsat snabbt. (De har peakat närmare 60 Mbit, om jag minns rätt, och det är ju ”bara” 40% för lite).

Reflektion
Man hör ju ibland om brottslingar som specialiserar sig på äldre och sårbara. Tyvärr smakar hela denna affär likadant. Telia har gett föreningen dåliga råd, usel installation, direkt felaktig kundsupport, dålig teknisk lösning utan inspelningsmöjlighet och med total inlåsning, och ett service-system som kräver en lång lista med steg för en så enkel sak som att spela in ett program på en video. Jag blir kallsvettig när jag tänker på hur jobbigt detta måste vara för dem som inte kan ringa sin ”Civilingenjör i Elektroteknik, med kablagetestare och gadgetglädje” till bekantför att reda ut skitsnacket och den tekniska lösningen.

Om man levererar totallösningar för service till konsumenter får man inte vara så här amatörmässig på alla nivåer…

Inspired by Luis Suarez (and others) I got my new business card:

Ninja Poken Business Card

Got mine at get-a-poken.de and got great service and a speedy delivery. They also have wide selection – the ninja for example was hard to find elsewhere, and I’m just not a Panda guy (well I’m not exactly a ninja either, but that’s beside the point… )

Tjejer som deltar i Tekniska Tjejrundan skruvar i bärbar dator. Bilden ägs av Tekniska Samfundet.

Den 26:e februari var en av årets höjdpunkter: Tekniska tjejrundan besökte IBM. Det är alltid hysteriskt roligt att se upptäckarglädjen hos tjejer som aldrig(?) fått rota runt i en dator tidigare. Jag drog min presentation ”Va, kan man vara tjej och jobba med tekniska saker?” med exempel från Ada Lovelace, via programmeringsteamet för ENIAC till min nuvarande toppchef, chefen för försäljning inom IBM: Ginni Rometty. Tyvärr upptäckte jag under genomgången av länkar jag brukar rekommendera som inspiration att tidningen Tekla hade gett upp under hösten 2008, och att Girls Gone Geek dog när produktions/distributionsbolaget gick omkull och att SuperMarit-adressen inte leder till något arkiv över vad projektet åstadkom, utan till en blogg om städning… Så jag får tyvärr städa lite i mina länkar på denna sida också.

Tar tacksamt emot tips om bra länkar med tjejer-inom-teknik-inspiration.

Varje person förtjänar sina 15MB of fame. Eller åtminstone sina 15MB till eftervärldens förvirring, förskräckelse och lätt roade förvåning. Det första alstret från Thinkingmachine finns nu att köpa på CD Baby. Enjoy!

Vi diskuterade att använda subjunctive mood i ”If You Were Me”, men beslutade att följa samma form som Chris Rea i sin låt med väldigt likartad titel

Självklart inkluderar bästa text-beskrivningen hittills öl… (Bästa videon är mer brittiskt sofistikerad…)

Moln, eller cloud computing är ett fluffigt begrepp, med många uttydningar och vinklingar beroende på vem man frågar. I ett så brett tjänste- och produktutbud som IBMs hittar man därför flera hövdingar med moln i sin titel.  Det kan handla om att integrera en intern miljö med ett publikt moln, sätta upp en intern cloud-miljö, anpassa sin mjukvara för att gå i ett moln o s v En intressant iakttagelse apropå tidigare diskussioner på dessa sidor är att av de fyra vice presidents för någon aspekt av cloud som jag stött på hittills inom IBM, så är två stycken kvinnor. Dessutom är det en kvinna som har den mest tekniska av dessa roller, och en man som har rollen som VP för marketing. Så min erfarenhet hittills är att på ett av de hetaste framtidsområdena har IBM 50% kvinnor i toppen och dessutom med icke-traditionell fördelning.

Här kan man lyssna på en av dem, Lauren States, i en intervju av Michael Coté.

Undrar om det tillhör den moderna machomyten att man skall ha släppt en skiva också. I så fall blir det snart ett kryss i den rutan. Jag är med bland annat som textförfattare i detta projekt http://www.myspace.com/thethinkingmachine

Hysteriskt roligt.

Läs gärna ”Disclaimer”n i högerkolumnen innan du läser detta inlägg. Detta är mina personliga åsikter och inget officiellt uttalande.

Förra veckan avfyrade en bloggare och före detta kollega en bredsida som i princip gick ut på att IBM satt i system att hämma kvinnors utveckling – tvärt emot företagets egna regler och ofta kommunicerade ståndpunkter kring jämställdhet.

Hellre än att skriva ett förhastat inlägg i debatten har jag fokuserat på de åtaganden jag haft den gångna veckan, och funderat emellanåt på hur man  försvarar ett seriöst jämställdhetsarbete mot svepande anklagelser baserat på anektdotisk ”bevisföring”.

Kan man påpeka att tre exempel på kvinnor som känner sig missförstådda, ouppskattade, felbehandlade eller diskriminerade är en dålig grund för att anklaga ett helt företag för att systematiskt hämma kvinnors utveckling? Alla som jobbar med retorik vet ju att människor är väldigt mottagliga för story-telling och anekdoter, men alla som har den minsta drag av skeptiscism förstår också det svaga bevisvärdet. Och hur bemöter man ett sådant påhopp? Räcker det att kontra anektdotiskt och ta fram tre män som känner sig lika illa behandlade, eller tre kvinnor som inte upplever företaget som hämmande utan tvärtom utvecklande och stöttande? Knappast, för det vore inte heller seriöst.

Blogginlägget anklagade IBM för att bara upprätthålla en fasad. I mina yrkesroller som chef och som technical community leader ser jag att det finns ett djupt allvar bakom den så kallade fasaden,  Jag ser det enorma fokus som finns på att åtminstone likabehandla, och gärna – framför allt på tekniksidan – ge extra mycket stöd och fokus på tjejers och kvinnors utveckling. Det jobbas seriöst med utbildning av chefer, med regler, noggrann uppföljning av statistik, mål på kvinnors utveckling o s v Skillnaden är att internt följs denna utveckling med fakta och siffror och inte med anekdoter. Jag skulle gärna se en transparens ända ut på nätet med denna typ statistik (från alla företag stora nog att medge sådan statistik utan att individer blir identifierbara) men jag tror inte vi är där ännu på några år.

Tråkigt är också att nu får belackarna som säger att tjejer inte kan ta en ärlig diskussion utan måste springa bakom ryggen, klaga hos mamma, hos lärare, hos journalister eller bloggare, ytterligare vatten på kvarnen. Kritik eller brist på stöd som vi alla utsätts för tas extra hårt av tjejer, o s v.

Bättre då att de kvinnor som känner sig illa behandlade använder sig av de kanaler som faktiskt finns i bolaget. Det finns en god beskrivning på IBMs intranät här http://tinyurl.com/6xqo7e Och om det finns kvinnor inom IBMs tekniska yrken som tycker att de vanliga kanalerna inte hjälper får de gärna vända sig direkt till mig.

Tror jag att IBM är perfekt? Nej. Och väl underbyggda personliga berättelser kan indikera systematiska problem inom en organisation, en grupp, en utbildning eller en del av ett regelverk. Där sådant finns så vill åtminstone jag väldigt gärna veta det. Jag skall inte lägga ord i andras mun men det skulle förvåna mig mycket om inte HR-representanter och chefer på högre nivå tar sådana systematiska problem (och enstaka trakasserier!) på mycket, mycket stort allvar.

En litet klargörande för de som inte jobbar på IBM om band-systemet: banden är en del av en meritokrati. Man måste bli mer kvalificerad, ofta ta en mer ledande roll, och gärna bevisa det med ackrediteringar eller certifieringar för att kunna nå högre band. Den jobbroll man skall fylla måste också ha potential för ett högre band. Man kan inte sitta och göra samma jobb och tro att bandnivån skall höjas. Olika typer av jobb har olika typiska bandnivåer. Olika organisationer inom IBM kan ha olika typiska bandnivåer för jobb som kanske låter likvärdiga på sin titel. Att som Fredrik gör jämföra sin egen position inom försäljning med någon annan, anonym, säger tyvärr ingenting, åtminstone för oss som har ett intresse av att faktiskt förändra sådant som är fel.

Vilka tjänar på utfallet? Kommer de enskilda kvinnorna som omnämns anekdotiskt att få det bättre, eller ens känna sig upprättade? Knappast. Bloggen med de allvarliga, men anonyma, anklagelserna går inte att använda för mig eller andra intresserade till att hitta, påpeka eller rätta sådant som (eventuellt) är fel.
Kan jag eller andra som är intresserade av att alla skall känna att de har en möjlighet att utvecklas inom IBM coacha dessa kvinnor och/eller deras chefer? Nej, de är anonyma.
Kan eventuella svagheter i regelverk eller utbildningar åtgärdas? Nej. Anklagelserna är för svepande och tunt underbyggda.

Så för att summera: Jag tycker, personligen, att blogginlägget är ett svagt underbyggt, svepande och orättvist påhopp på ett företag som faktiskt vill vara jämlikt, jobbar hårt för det och har mycket strikta regler mot diskriminering och trakasserier.
Jag hoppas dessutom att de personer på IBM som känner sig felaktigt behandlade inser att de finns kanaler att ta upp detta. Man behöver inte sitta ensam och bitter.
Jag hoppas också specifikt att de som har ett av våra tekniska yrken och upplever att de är utsatta för diskriminering också kontaktar mig. Eventuella systematiska brister inom de tekniska yrkena/grupperna kan jag åtminstone hjälpa till att fixa.

Som far till två döttrar kan jag erkänna att jag har ett personligt intresse av kvinnor likabehandlas. Men all min erfarenhet från arbetslivet är också entydig, att göra som Fredrik påstår, att som arbetsgivare systematiskt motarbeta/hämma kvinnor vore med ett ord: idiotiskt.

Mikael

PS. Den som betvivlar svagheten i anekdotiska bevis kan roa sig med följande lilla anekdot:
Black sheep in Scotland
An astronomer, a physicist and a mathematician were holidaying in Scotland. Glancing from a train window, they observed a black sheep in the middle of a field. ”How interesting,” observed the astronomer, ”all Scottish sheep are black!” To which the physicist responded, ”No, no! Some Scottish sheep are black!” The mathematician gazed heavenward in supplication, and then intoned, ”In Scotland there exists at least one field, containing at least one sheep, at least one side of which is black.”
Enskilda exempel bevisar egentligen väldigt lite.

Jag tog tåget mellan Göteborg och Malmö idag. Det var ett stort misstag. Jag försökte nämligen vara produktiv och använda mobiltelefon och dator ombord på Öresundståget. Det var stört omöjligt. Samtalet bröts hela tiden, och datorn fick nästan inget överfört heller. Det blir att skippa den gröna strategin och ta bilen nästa gång. Telenor hade i princip ingen täckning alls längs med järnvägen, men enligt min sätes-granne har inte Telia det heller. Telekombolagen har alltså genom underlåtenhet en omvänd grön strategi: Tvinga folk att köra bil.

Idag var det begravning av en vän och kollega. En mycket tung dag. Det jag hoppas är att vår närvaro på begravningen kunde ge hans familj och föräldrar en bekräftelse på hur positivt han påverkat så många människor.

Vi spelade mycket on-line spel ihop, och hans nickname var Fingal Olsson. Ett bra namn, för även när man trodde att han var utslagen ”rörde han på sig”. Men nu, när man sett bilen köra iväg med kistan måste man acceptera att det är över.

Det sägs ju att ett gott skratt förlänger livet. Det är nog inte helt sant, för då hade Fingal fått 87 år till och inte bara 87 dagar. Men ett gott skratt förgyller livet, och han förgyllde definitivt mitt. Kan man låta bli att tycka om en kille som på sitt foto i företagets telefonkatalog bär mörkblå kostym och jedi-svärd från Stjärnornas Krig?

Far väl, Stefan!